Tal
Att kunna nå körsbären i träden och att vara lika lång som alla andra har alltid varit det som jag mest längtat efter. Tänk om jag skulle bli längre än alla på jorden och kunna nå stjärnorna? Ja,det var väl en önskan jag hade för sådär 10 år sedan. Nu var det dax att växa upp och bli stor, jag skulle börja skolan. Första året var roligt jag hittade massa med vänner som fortfarande står mig nära, vänner jag inte vill förlora. Andra året i skolan var inte lika roligt, vi fick en jättesnäll lärare som jag verkligen blev förtjust i. Min favorit lärare slutade bara 3 veckor efter att vi börjat, då sjönk mitt intresse av skolan. Min nästa klassförståndare var egentligen ingen riktig lärare utan en fritidspedagog. Jag blev inte lika fascinerad av skolan som innan och vi började få läxor, som jag inte förstod någonting av, men var för blyg för att säga ifrån.
I 2:an hade jag kommit alla i klassen närmre och jag började på en ny hobby konståkning. Konståkning gjorde mig mer glad. Efter en halv termin fick jag det jag alltid velat ha, en kanin. När jag fick Molly insåg jag att jag ville bli veterinär. Mina föräldrar sa alltid att om du strävar efter att nå stjärnorna så kanske du når trätopparna, precis som jag hade velat när jag var yngre. Jag stod min kanin nära hon var som en bästa vän. Jag hade bestämt mig jag skulle jobba med djur. Jag hade börjat kolla på animal planet och var väldig fascinerad av hur dem kunde hjälpa djuren så bra. Jag var så stolt eftersom jag hade lärt mig att läsa översättningstexten och kunde fylla i spalten ‘’läsa tv texten’’. Jag hade bestämt mig jag skulle bli lång och duktig, jag skulle komma över trädtopparna och vidare upp. Men någonting hände, jag kände mig som en vissen blomma som var påväg mot sitt slut istället för att klättra vidare. Avståndet mellan grenarna var för brett och jag fastnade och kunde inte ta mig vidare. Rädd för att göra fel satt jag kvar i mitten av trädet och trodde att allting skulle fixa sig.
Efter dessa 3 åren hade jag nästan inte lärt mig mer än att läsa och skriva. Jag kunde inte matte och ingen förstod att jag behövde hjälp förrän i 4:an. Min lärare var väldigt chockad över att det var så många som inte förstod matte. Vi fick börja från grunden igen och hon stöttade mig verkligen. Engelska var också en av ämnena som jag kände att jag inte förstod jag lossades som jag förstod allting men egentligen så förstod jag inte så mycket. Min engelska lärare som också var min klassförståndare har följt mig sen 4:an upp nu till 9:an, vilket jag tyckte var skönt eftersom jag hade det svårt i skolan.
Jag tycker om att ha många vänner vilket gjorde att jag såg mycket framemot 7:an då hubbe eleverna kom upp och vi blev två klasser igen. Jag fick en ny bästa vän som fortfarande jag är med väldigt mycket och fick också en massa andra nya vänner. Tyvärr gled jag ifrån mina gamla klasskompisar som hamnade i den andra klassen alltså 7B. I 8:an var man närmre de flesta i klassen och bråken hade lugnat sig. Vi fick en ny klassförståndare som verkligen var jättesnäll. Hon förstod oss och stannade alltid kvar efter lektionerna för att prata med oss om olika saker.
I 8:an samlades många minnen som vi alla nog fortfarande kommer ihåg. Danmarks resan till experimentariumet med alla dessa 100 olika tåg som vi åkte för att komma ifrån bombhotet i Köpenhamn. Sen har vi ju spännings sökarna som tog oss till final och gav oss ett nytt besök till experimentariumet. Ett av de bästa minnena från 9:an enligt mig måste såklart vara lägerskolan. Allt man hittade på. Bad på natten i bara trosor och bh eftersom man glömde bikinin. Spökrundan som skrämde livet ur vissa och allt annat roligt socialt umgänge. Lägerskolan tog oss alla närmre varandra även killarna blev ett alternativ att snacka mer med och andra i klassen som inte hade varit ett alternativ innan blev plötsligt snälla och trevliga.
Nu när allt börja falla mot sitt slut, måste jag faktiskt erkänna att jag skiner som en sol om att ha varit med om alla dessa fina minnen tillsammans med min klass och lärare. Tack för mig!
